Var till J igår, hade mycket trevligare än vad jag trodde att jag skulle ha =) Inga krav, bara sällskap.

Känner mej bättre tillfreds med livet nu, är det för att J visar smått intresse? Fy fasen det har bara gått en vecka sen D... Men han var ju så underbar mot mej, jag fick det bästa avslutet jag någonsin fått. Jag känner att jag släppte mycket av honom redan då, fick sörja det som aldrig blev, ältade allt jag kunde, sa allt jag ville till honom. Jag har inget mer att fundera på där och det är så jävla skönt.

Nu säger jag ABSOLUT inte att det ska bli något med J, han har betett sej väääldigt mysko sen jag lärde känna honom och han verkar också ha lite problem med sej själv. Varför lyckas jag alltid lära känna dessa killar? Varför lär inte jag känna normala enar? Skickar jag ut några konstiga signaler!??! Eller är det helt enkelt så att det finns inga normala killar kvar där ute? Är de alla tagna...? Ligger min prins under en sten och gömmer sej i väntan på att jag ska hitta honom? För jag tycker att jag har vänt en massa stenar och än så länge har jag ju bara pussat på grodor. Eller så har alla varit mina prinsar och de har inte insett att jag är deras prinssessa. Jag tror ju faktiskt att man inte bara har en Mr Right. Jag tror att man passar ihop med en hel massa människor och jag undrar lite varför jag inte har hittat någon av dem.  Som det märks så har jag hittat känslan igen, att jag vill ha någon och att jag är villig och riskera hjärat igen.  Det är skönt att jag känner det igen, det är ju en del av mej som jag alltid haft och jag är stolt över den egenskapen!

Nä, nu blir det ut och leva livet till fullo :P